Ja, specialpedagogen/specialläraren är de svaga elevernas (och deras föräldrars) ambassadör… tillsammans med grundskolläraren, förskolläraren, fritidspedagogen, rektorn och alla andra i skolan. Jag är övertygad om att vi alla arbetar mot samma mål, att få våra elever att lyckas. Vi ska inte behöva skylla på varandra när förutsättningarna inte ges och när vi blir frustrerade. Och skolan skall inte behöva svartmålas!
Tjänstemännen, som visserligen är hårt hållna av politikerna, ger oss dock inte förutsättningar att lyckas med det. De är de som tidigare enbart beviljat extra verksamhetsstöd till elever som genomgått en utredning med fastställd diagnos. Det är inte den enskilda skolan som kräver diagnosen vilket ofta framförs. Det är dock sedan länge en realitet; ingen diagnos – inga pengar! I år säger de och skolborgarrådet i Stockholm dock tydligt att någon diagnos inte behövs för att få särskilt stöd (de har läst Skollagen). Istället får i stort sett inga elever och skolor tillgång till extraresurser för en anpassad miljö för de elever som behöver. Inte ens resursskolorna anser att de kan det nu, det som den ”vanliga” skolan varit fråntagen möjligheten till länge. Skolborgarrådet säger att pengarna är omfördelade, att en ny princip för fördelning av resurser gäller… hon talar om det socioekonomiska bidraget. Enligt mig har socioekonomiska resurser inte något samband med de resurser en elev behöver på grund av en funktionsnedsättning.
”Hit med pengarna!”, har jag lust att skrika, för jag ser inte att några av de ”rätta kommunikationskoderna” någonsin fungerat när det kommer till att ge alla elever en likvärdig skola…
